mariaprytz.wordpress.com
Kära läsare. Av många anledningar byter jag bloggplats till:
mariaprytz.wordpress.com
Hoppas att ni fortsätter läsa!
Sociala medier
Själv är jag nästan alltid på facebook, inte bara privat utan även för att lära mig saker. Jag har precis börjat twittra och tycker att det är helt suveränt. Jag tror att jag är i förälskelsefasen av twitter och är lite smått beroende. Nu är detta privata intressen, men det jag har lärt mig idag är att "företaget" måste finnas i dessa sociala medier. Jag tog upp detta vid ett möte med valnämnden, nu inför Kyrkovalet, och fick faktiskt respons på att vi borde använda facebook till församlingen. Det känns faktiskt som att vi har rätt moderna förtroendevalda i min församling. Flera av dem bloggar eller finns på facebook. Nu hoppas jag på några twittrare också.
Lockelser
Jag har bara ett ord. Farligt!
Jag blir så trött på den här moderliga instinkten, det där extrema bebissuget som inte har någon endaste vettig anledning att infinna sig precis just nu. Det är inte första gången jag skriver det här. Kan nån HJÄLPA mig!
Tydligen går det rykten om att det redan är en bebis på gång här. Men jag dementerar å det starkaste. Jag är bara lite tjock. Inget annat. Egentligen vore det väldigt lämpligt om jag kanske skulle föda barn om ett par veckor för då skulle ju all bomull ha ett syfte.
Egentligen skulle jag vilja adoptera en 2-åring. Det vore snällt mot mina njurar. Men hjälper det mot bebissuget?
Lagar man om man köper nytt?
Min hysteriskt roliga kompis A-S kan jag skratta med i timmar. Ikväll fick jag höra att hennes son frågat henne:
- Du mamma, mitt rum är trasigt, när ska vi laga det?
Just nu bevittnar jag ett försök att laga det som är trasigt. Inte saker alltså, utan fasader. Kan man laga något som är trasigt genom att köpa en ny? Försvinner sorgen över det förlorade då? Eller är det kanske okej att leva med några limmade sprickor, eller en naggad kant? Blir vi hela snabbare om döljer det skadade så att ingen annan kan se?
Jag hörde nyligen en bonuspappas försök att trösta sin bonusdotter, vars plastleksak hade gått sönder:
- Vi köper en ny nästa gång vi åker till Birsta!
Den bonuspappa JAG lever med hade i denna situation sagt:
- Ingen fara, den här lagar vi!
Själv hade jag sagt:
- Ojojoj vad tråkigt! Vad ska vi leka med istället?
Vi har olika sätt att lösa problem. Det trasiga kan ersättas, det kan lagas, eller det kan läggas åt sidan.
Vissa saker är oersättliga. Vissa saker kan inte kompensera det vi aldrig kan få. Vissa saker kan vi aldrig ge, och det hjälper inte hur mycket andra saker vi ger: just det som den personen vill ha kan vi inte komma över.
Vuxna människor
Vuxna människor som gör saker tillsammans. Det kan inte bli annat än trassel ibland eftersom alla vill bestämma i leken. Alla har vi våra svaga punkter, mindre bra tillfällen eller sämre perioder i livet. Men hu så svårt det är att acceptera detta hos andra. När vi hamnar i strid blir vi oftast ändå som sura små barn som inte riktigt vill växa upp.
Härnösand
Härnösand är så otroligt vackert! Stan bär något heligt över sig. På allvar alltså! Det är ett alldeles speciellt solsken, klipporna doftar på ett speciellt, färgerna på himlen skiftar i det oändliga. Naturen känns äkta och når mig ända in i hjärtat. Tack M för en mysig utflykt!
Grillning
Det är 25 maj idag (hurra, lön!!!), solen skiner vilket betyder grillning på altanen och jag inser att det inte är så bra när man är less på grillmat redan i maj. Jag behöver akuta grilltips för nu har jag grillat mig less på:
- Kycklingfiléer
- Fläskfilé
Och tillbehören färdigköpt potatissallad, pommes frites, klyftpotatis och hemmagjord potatissallad har jag redan hunnit tröttna på.
Vad kan man grilla mer? Fisk och kokt potatis har jag inte lagat än. Men grillen blir ju så läskig när man grillar fisk, så det drar jag mig för. Grönsaksspett kanske jag kan dra till med. Finns det inget annat, nytt, helst billigt och lättlagat, som jag kan ge mig på?
Ärlighet
De senaste veckorna har präglats av att människor så gärna vill vara ärliga runt omkring mig. Saken är den att jag ganska tydligt ser vilka som är ärliga och vilka som bara vill snacka skit. En av mina supervänner, som jag känt rätt kort tid, men ändå betyder väldigt mycket, är den enda i denna situation som jag fullt ut litar på. Och ändå spelar det ju ingen roll vem jag litar på, så länge jag mår bra och tror på det jag gör. Men du, zäta, du är alldeles unik, och jag uppskattar dig för att du funnits här som MIN vän. Du kommer att ha en vän för livet.
Idag kände jag mig helt okej att gå runt i bikini på Paradisbadet i Ö-vik, trots att jag väger 15 kilo mer än jag borde. Jag har en man som tar i mig som om jag vore guld, och jag har lärt mig att ta det till mig. Han tycker att jag är vacker. Han gillar mig och bryr sig inte om livet sviktar en massa kilo hit och dit. Om ett år kanske jag väger 15 kilo mindre än jag borde. Om man lever med en ätstörd människa så får man nog bara stå ut med att ha en flickvän som pendlar mellan 50-80 kilo...
Just nu försöker jag få en nära vän att tycka om sig själv. Hon är supersnygg men tycker att hon är för stor. Jag tycker att hon är ursnygg. Alla kvinnliga attribut på rätt ställe. Hon har världens finaste ansikte, hon har bröst och rumpa. Rena drömmen. Hon har inte ett enda kilo för mycket på kroppen. Hon har urläcker stil, alltid avundsvärda kläder på sig och kör sitt eget race. Jag gillar henne men hon gillar inte sig själv. Och jag borde veta hur man lirkar en människa ur dessa tankar efter som jag så ofta fastnar där själv. Hittills känner jag mig rätt usel som vän.
Vikten av samhällsnormer
Oro
Sömn
Ikväll var första gången den yngste sonen riktigt bett om att få gå och lägga sig. Och klockan var 18.30. Han vet annars att jag sköter detta åt honom, han behöver inte gnälla för att lägga sig, det är bolibompa och sedan godnatt. Men idag har vi varit på äventyr och han var såååå trött.
- Bara en kvart till gubben, du vill väl se Evas superkoll först?
- Nej, jag lill lägga mej nuuuuu mamma!!!
En dag på Paradisbadet, ett äventyrsbad i Övik, kan få den piggaste att känna sig slut. Det har varit en underbar dag, men jag blir riktigt trött av badhus. Min yngste son är en sån där unge som har fattat det här med att sova. Jag kan ärligt säga att jag inte varit uppe och burit honom en enda natt sedan han kom till världen. Jag har kört honom i vagnen ibland, men inte särskilt mycket. Han gillar att sova. Och han är inte så beroende av sömnrutiner, som den äldste. Idag sov han 45 minuter på väg till Övik och 45 minuter hem igen. Och det rubbar inte hans soliga humör, hans härliga energiflöde. Den äldste sonen hade också behövt en power nap, men han sätter liksom tändstickor i ögonen, han har inte tid eller ro att sova på dagarna. Jag har sedan jag blev mamma till två barn förstått att barn är olika. De må ha samma behov av mat, sömn och kärlek, men de påverkas olika av rubbningar i rutinerna.
Jag kan ju skryta med att ha två barn som ligger i sina sängar kl 19 varje kväll. Visst stökar de på ibland, jag var nyss uppe och följde den äldste på toaletten. Men nattrutiner är kungligt. Barn behöver sömn.
Projektplatsen
Jag skulle vilja ha lite social injektion nu, känner jag. Skulle vilja träffa tjejorna... Eller gå på någon rolig fest. Eller kanske gå på krogen. Bio? Känner mig lite rastlös och längtande. Längtar efter lite action. Eller småpratande över ett glas vin.
Har ju varit bortskämd med att ha haft min 16-åriga bonus runt mig varenda dag ett bra tag nu och då blir det tjejigt småpratande för jämnan. Men den senaste veckan har hon varit lite överallt, men inte här, och jag saknar henne.
Det märks att det börjar bli sommar. Alla förbereder sig så kraftigt för att kunna vara sociala så att de inte hinner vara sociala. Det byggs uterum, altaner, det skrapas husväggar, dräneras och byggs om. Det blir mer och mer viktigt att ha ett representativt hem, ett hem att umgås i, men vem har egentligen tid att ses och bara vara och ha det skönt och ledigt i sina hem? De flesta av oss har olika projekt hängande över oss. Det är som att vi aldrig stannar av och känner oss nöjda, vi landar aldrig där vi är utan är alltid på väg någonstans. Frågan är om vi har ställt oss frågan vart vi är på väg?
På min projektlista:
- Fixa resten av altanen (insynsskydd och staket)
- Måla om teverummet
- Fixa nytt golv i köket och hallen
- Putsa fönster
- Storstäda köket (skafferi, ugn, fläkt...)
- Rensa i garderoben
- Åka med ett släp skräp till tippen
Just nu letar jag ursäkter för att slippa ta tag i min projektlista, den där listan som endast jag själv har skapat och endast jag själv har ångest för. En lista som gör mig trött, less och orkeslös. En lista som bara fylls på och fylls på. Blir en grej klar så kommer det två nya saker på den. Egentligen borde jag bara kunna säga till mig själv "det där tar jag sen" eller "strunt i det, du kan putsa fönster i höst". Men har jag väl fått för mig att något ska ändras eller fixas då har jag automatiskt någon sorts tidsplan i huvudet. Sänka ribban, det är vad jag borde göra, prio 1. Umgås med folk borde vara min andra prioritering.
Kärlekens fem språk
När jag kom hem idag var det kliniskt rent i huset och maten stod på bordet. Det är kärlek.
Jag gick en par-kurs för några år sedan där jag fick lära mig att vi har olika kärleksspråk vi människor: vissa av "språken" är mer dominanta hos oss än andra. Då kom jag fram till att mina främsta kärleksspråk är "tjänster" och "tid tillsammans", medan min dåvarande mans kärleksspråk var "gåvor", "närhet" och "ord som bekräftar". Läs gärna Kärlekens fem språk av Gary Chapman, den innehåller många klokheter. Problemet för oss var alltså att vi talade olika språk när vi försökte berätta för varandra att vi älskade varandra, vilket gjorde att vi hela tiden kände oss ensamma och oälskade.
Idag insåg jag att min P verkligen talar mina kärleksspråk, och om det nu är så att vi har olika språk så har han åtminstone hittat vad jag behöver. Och jag blir så lycklig.
Minne fiskpinne
- Visst är det ett år sedan nu va?
- Vaddå? undrar jag.
- Sedan J gick bort?
- Ja det är mer än ett år sedan... Det var... Men herregud jag har glömt bort datumet.
Panikslagen försöker jag hitta datumet i huvudet. Jag var ju faktiskt där med honom, hur kan jag glömma??? Men det är blankt. Hur står det till där uppe i huvudet? Jag vill minnas att jag en gång haft otroligt lätt för att memorera och minnas saker. Jag kunde i princip trycka in en hel lärobok i huvudet när jag gick i skolan. Men ett sådant viktigt datum, hur kan jag glömma. Det går så klart att ta reda på. Jag skulle kunna fråga Å. Eller J:s mamma. Men det är på något vis pinsamt. De skulle aldrig någonsin glömma. Någonting säger att det var 2 februari. Men jag är rätt säker på att det är fel.
Till min tröst så minns jag ibland inte ens hur gammal jag är. Om någon frågar mig om min ålder så måste jag ibland tänka efter. Är jag 33 eller 32? Eller stannade jag vid 25?
Någonting jag aldrig kommer att glömma är receptet på pannkaka. 6dl mjölk, 2 ägg, 3 dl vetemjöl och salt (en matsked socker om man vill lyxa till det). Trixet för att få en jämn pannkakssmet är att bara blanda i ett par dl av mjölken först, och vispa tills smeten är jämn. Sedan häller man på resten. Ja som ni märker så är det oerhört viktiga saker som pannkaksrecept som upptar all plats i hjärnan just nu.
